igår kände jag att jag var påväg ned. sista arbetstimman var smått hopplös och jag letade ständigt efter fokus, minut efter minut.

äntligen när jag kom hem ville jag bara ha ha en sovtablett och somna.

vaknade upp med alla känslorna från drömmarna.

ville inte stiga upp.

 

vill gå och lägga mig igen.

att jag ska på dbt idag känns bara helt omöjligt. jag vet att jag ska, även när jag har ångest och inte orkar med mig själv och livet. det är en del av behandlingen...

men det är så segt och ingen av psykologerna kan ta ett beslut med rädsla för att göra någon ledsen.

jag får panik av alla låga, viskande röster som gör att jag vill slå dom i magen och skrika. alla frågor som ingen vill svara på, ingen vill vara först.

 

nu idag vill jag vara hemma, har en lång arbetsdag framför mig imorgon och vill inte vara där.

för jag orkar inte le, jag orkar inte låtsas att jag är glad, för jag känner mig inte glad.

jag orkar inte vara psykfallet som drar ned alla andra med dåliga energier.

 

 

nu ska jag dricka lite kaffe fast jag inte ska, har ändå skvimpat ur kaffe från koppen för att jag är så klantig.