flängig och omtumlande dag.

var på psyklångt bort i eftermiddags.
återigen svara på massa frågor. psykologen är så trevlig.
det känns så bra att gå dit även om vi bara fyller i papper och så.
i dag skulle vi dock väga mig. jag har ingen ordentlig våg hemma och kunde
därför inte säga vad jag väger, dessutom ville inte säga.
då ordnades det snabbt och enkelt med att gå och väga mig.
på vägen dit visste jag inte vart jag skulle ta vägen.
jag behövde bara ta av mig skorna och min tjocka tröja.
hon sa att jag inte behövde titta om jag inte ville, men hur kunde jag låta bli?!
jag var inte helt oförberedd vad siffrorna skulle visa i och med att jag wiivågat mig några dagar innan.
psykologen reagerade på siffrorna och jag visste inte vad jag skulle tycka.
vet fortfarande inte om det är bra eller dåligt, mycket eller lite.

var sedan och storhandlade med sambo och jag kände bara hur jag håller
på att få en ohållbar situation.
jag får mer och mer strikta "regler" över vad som får ätas och inte ätas.
vad som är bra och dåligt.
innehållsförteckningarna lästes flitigt och allt jämfördes.
allt började som att gå runt i huvudet.
jag kände mig förvirrad, ledsen och borttappad.
vad är det jag håller på med och vart kommer detta att sluta??

jag manipulerar och ljuger om vartannat.
aldrig att sambo får reda på detta. vad misstänker sambo och vad vet sambo egentligen?
är det bara för mycket att ta tag i?

jag har en ätstörning.
kan man leva med någon utan att veta att personen man lever med har det?
sambo vet att jag ibland får ångest är jag äter. men nu avslöjar jag inte längre när jag får det.
avslöjar inte att jag kräks, att min ena knoge är röd och öm.
avslöjar inte att jag hetsar istället för att skära.
avslöjar inte att ångest och panik finns i mig när jag känner en mättnadskänsla.




jag är ledsen och värdelös.
jag är en föredetta självskadare som blivit ätstörd, vad blir det sen?
jag vill bara gråta.

var vaken till fyra i morse för att jag skulle se en film. höll mig vaken och tittade på massor av olika program.
sedan så somnade jag såklart när filmen jag ville se började.
kom sedan på vid tre att jag hade ju kunnat gå och lägga mig och gått upp vid fyra istället, det är lätt att vara efterklok.
vet dock inte om jag skulle ha somnat i alla fall. inga tabletter tog jag igår, de är bra.

vaknade sedan vid elva, eller vid tio fast klockan är ju framdragen.
åt min frukost som är så helig och såg på reprisen av saltön.
legat på spikmattan och lyssnat på ljudbok sedan somnade jag lite.
vaknade när sambo kom in. fick sedan jätteont i mitt nyaste ärr, slängde mig efter aloe veratuben och smörjde in det. då lättade det lite.

sedan så har jag då tittat på kvartersdoktorn på svtplay.
blir fascinerad av att de lär känna sina patienter, att läkarna inte bara byts ut på löpande band.
de går till och med hem till sina patienter, bara gamla vad jag än så länge sett i och med att de har svårt att ta sig till läkaren.
det var en liten pojke som inte lät de ta blodprov på honom för han var så rädd. vad är det som skapar denna rädsla?
jaja, jag tyckte det var så fint hur läkarna sa att man inte alltid kan göra så mycket medicinskt åt de äldres krämpor utan att det handlar mer om att trösta och stötta.
det är intressant med sjukvården ur många synvinklar.

har kommit fram till att inte be om ursäkt för mina armar mer.
jag tänker inte "komma ut" varje gång jag ska träffa nya människor eller jobba i en ny grupp.
såhär ser mina armar ut och så är det.

visst att mina armar kan väcka obehag hos människor, men det är inget jag kan behöva tänka på hela tiden.
alla människor tycker att olika saker är jobbiga och man kan inte ta hänsyn till allt som varenda människa vill.

det är skitjobbigt med alla som glor på mina armarna, det kommer att vara så ett bra tag framöver. så är det.
även om de inte glor så får jag för mig att de glor.
idag kändes det som att sambo tyckte att det var jobbigt att jag visade mina armar bland folk, jag frågade när vi kom hem och det var tydligen inte så.

jag skäms över mina armar, det gör jag verkligen. jag måste försöka att leva med de som de ser ut nu.
jag har ingen skyldighet att förklara mig för att få gå i kortärmat.
tycker jag.

 

är så förvirrad och kluven.
jag är en dålig människa som gör dåliga val.

jag kan inte finna min plats. jag vet att många har det så.
jag finner bara nya sätt att döva mig.

har fortfarande inte kommit upp ur sängen.
men.
jag har sett sista avsnittet av weeds!
oh my!
nu är jag redo att bege mig ut. det må regna men mitt vindställ
är vattentätt så det blir inga problem.
batteriet i min ipod är straxt urladdad, men då får jag väl lyssna
på naturen istället.
ångesten och oron ligger där den ligger men jag måste aktivera
mig, den kanske inte försvinner men jag kan inte äta massa
tabletter hela tiden. måste inse det.

igår kväll tittade sambo och jag på halva filmen av precious.
otroligt snyggt filmat.

var duktig och läste på kvällskvisten.
men ångesten växte och växte.
tog förmånga tabletter.
kroppen blev så tung. svårt att lyfta huvudet, att röra sig överhuvud taget.
men insidan svävade omkring.
vaknade imorse och kände lite av samma känsla inuti mig. kroppen var ostabil.
nu är det borta, jag känner mig bedrövlig.
rycks mellan olika tankar så det känns som att jag ska gå sönder.

ligger nu bara i sängen och vet inte vad jag ska företa mig.
katten ligger bredvid mig.

denna vecka skola slut.
far hem, känner mig tom och jobbig, påfrestande, krävande.
ser ut som fan hemma, som ett jävla bombnedslag!!
från sambons lilla våffelfest igår ligger allt kvar odiskat.
i diskmaskinen är det odiskat. disk, disk överallt..
smulor och kladd. äckel.



kunde inte äta på lunchen i skolan. vi hade möte samtidigt.
öppnande min matlåda som var sallad.
gick inte.
att de skulle se hur jag åt. sölar och slabbar. nej.
men jag är ju knäpp som inte äter oxå.
vad tänker de? vad tror de nu om mig när jag sitter och inte rört min mat?

borde gå på fest ikväll.
vet inte vad jag ska ha på mig.
vet inte vart det ligger.
vet inte hur jag tar mig dit och hem.
vet inte om jag orkar med det.
vet inte om jag skulle vågat i alla fall.

jag vill döva mig och ligga stilla.

tog lite för många tabletter igår kväll.
när jag vaknade var jag helt whooosie i huvudet.
men jag lyckades att ta mig ut till badrummet för en dusch.
kroppen känns tung och avslappnad men inom mig börjar oro och ångest frodas.

nu ska jag få i mig min gröt.

sambo ville så gärna ha våfflor idag.
det ville inte jag.
sambo ville inte göra våfflor om inte jag skulle äta.
så jag kände mig tvingad av mig själv för att inte förstöra.
mycket spring till badrummet idag.



när jag ser mat tänker inte jag på kalorier eller siffror eller dylikt.
jag tänker på hur det är att kräkas upp det.
lätt eller krångligare att få upp.
hur mycket behöver jag dricka till..
det har gått för långt.
måste sluta kräkas.
jag är äcklig.

projektet i skolan är nu avslutat.
det känns bra!

har nu varit hemma och hunnit hetsa 200 g choklad och förhoppningsvis fått upp den igen,
legat på spikmattan i 20 minuter och efter det försökt sova lite.
jag är så galet trött men jag somnade inte. bra på ett vis, för det är inte så bra för mig att somna på dagen.
så nu får jag ta tag i mig och ta mig ut. vädret är fint och vårigt.
huvudvärken börjar komma smygande, det får det väl göra då.

nästa vecka ska jag till min psykläkare. jag undrar hur det blir med medicinerna.
låta vara kvar, byta ut eller ta bort?

vaknade och var nervös idag. nervös inför dagen.
det projektet jag är inne i nu är snart slut, men inte än.
i eftermiddag ska jag leka med en vän. det känns bra och "normalt".

igår hetsade jag som en galning. det var kakpaket, glasspaket och choklad.
det var tvungen att komma upp igen.
vill inte glorifiera men det är så skönt att ha hetsat och sedan tömma på allt.
jag vill inte finna något positivt i detta vidriga, jag vill inte hålla på med det.
men varje gång jag gör det så vet jag att det blir till en vana. som när jag skärde mig(inte skar).

jag har inte slutat med mitt självskadebeteende, jag har bara bytt ut det?!

saker blir som jag vill!!
det känns underbart men läskigt, kommer jag att klara detta?!
det måste jag, jag ska kämpa, kämpa, kämpa!!



jag berättade för en så underbar vän idag att det är sex veckor idag utan självskada(skära).
då sa vännen: de är ju som att du är fri ifrån det nu.
det var så oerhört fint sagt, tycker jag. sättet det sades på och vad orden betyder.
det är ord jag kommer att bära med mig och som kommer att uppmuntra mig hoppas jag.


det är nu jag ska slänga mina vassa "vänner" som jag har i min gömma.
det känns inte bra att göra det dock.
det känns obehagligt och jag kan inte riktigt förstå varför.
en slags trygghet, säkerhet?
känner jag mig starkare om jag har de men inte använder..

städar badrummet!
går loss med badrumssprejen och låter den nu verka.
tycker det är jobbigt med för mycket produkter som står radade på
hyllorna, men det är inte så mycket att göra åt mer än att använda upp
det och inte köpa nytt..
tycker allt känns äckligt och att det aldrig blir sådär skinande rent som jag vill.

var på psyklängre bort idag.
hetsade i bilen påväg dit. men jag ville inte riktigt sitta i bilen och kräkas i en påse.
jag gick in och sa till i receptionen, som förövrigt inte luktade kattbajs som förra gången.
sedan gick jag in på toaletten. det satt tre personer utanför i väntrummet.
jag försökte kräkas så tyst jag kunde, men då vill det inte komma ut..
paniken sprider sig och jag försöker lite till tills jag blir stressad av att det är snart min tur.
går ut från toaletten men ser då att ingen sitter och väntar längre och ingen i receptionen heller.
så jag går in på toaletten igen och kräks lite till.

går sedan och träffar min psykolog. fyller i en massa papper. smsar. far sedan hem.
raka vägen hem! inte förbi och handla något att hetsa påvägen hem.
det kändes så jobbigt att fara förbi avtagsväg efter avtagsväg som skulle lett mig till någon att hetsa.
jag stannade dock vid apoteket och hämtade ut medicin.

när jag kom hem var det första jag gjorde va att fixa något att hetsa.
jag är bedrövlig och äcklig.
psykologen säger att det är bättre än att skära sig.
för det gör jag inte, jag skär mig inte.
men jag kräks och det nästan var eviga dag..

igår kväll. på stället där jag ska få mitt lugn och min kraft.
det har blivit mitt ställe där jag lassas på med skam och otillräcklighet.
det är mitt eget fel, det är mina tankar och jag.
jag är bara en feg varelse som rymmer från det som är jobbigt istället för att ta tag i saker.

klyschigt, men jag känner att jag inte passar in någonstans.

dagen bara passerar. jag har sovit och inte gjort någonting vettigt.
jag känner mig så trött och opepp.

ska försöka bege mig ut nu med sambo och sedan ta en dusch.
måla naglarna!! det har redan börjat att flagna.

morgonen startar med att jag hör min sambo tala i telefon. ligger och lyssnar lite men tröttnar fort. ligger sedan och funderar lite och luktar på de nytvättade lakanen.
tillslut gick jag upp och kokade gröt som jag åt med jordgubbar, kanel och mjölk.
ser på reprisen av saltön.

solen skiner och idag blir det rask promenad med sambo.
ikväll ska i iväg.

igår var en dålig dag. hetsade vitt rostat bröd med smör och marmelad, godis och sedan glass och choklad.
brödet och godiset kunde jag lätt, eller lätt och lätt, bröd är inte så trevligt att kräkas upp, jag var i alla fall ensam hemma och kunde hulka bäst jag ville.
sedan så ville sambo ha lite fredagsmys med glassen och chokladen. det ville ju jag oxå så jag åt. sedan var det tvunget att komma upp oxå. är så rädd att misstankar ska uppstå.
sambo har koll så att jag inte ska äta förmycket. det blir utportionerad choklad så jag inte ska få ångest.
vad sambo inte vet är att jag får det för väldigt lite.

motgångar, en del av livet.
jaha...
hur gör man då? hur hanterar man?

besviken..arg..ledsen..skamsen..

hetsade choklad på stan med sambo, igenstans att kräkas upp det.
trösten blir till ångest.
nu ensam hemma.
vassa saker på hemligt ställe, kokböcker med dåliga recept.
ingen energi som orkar ta tag.
en kanal som strax börjar visa eftermiddagsserier i repris.

gråten som inte fick komma ut.

lyckades ta mig till skolan idag i tid oxå!! en tanke slog mig, och den slog mig hårt att komma senare, men nix!
det gick ganska okej i skolan idag, tror jag.
sedan hände konstiga saker, som jag inte ska tänka på. kan vara i mitt huvud oxå.

skulle ätit med massa människor i dag men klarade inte av det kände jag.
har haft mensvärk från helvetet och därför fick jag inte behålla min morgongröt och kunde inte få ner mer än te till lunch och sedan en banan lite senare.
att då sitta med en massa människor och bara äta massa mat kändes inte bra.

så, på vägen hem stannade jag och handlade lättyoghurt, dock förmycket socker i, och osötad müsli som jag åt lite av och sedan gick jag ut och powerwalkade med lite inslag av löpning. härligt!!

är hemma nu och ska duscha och rädd för att hetsa något onyttigt senare.

igår var det fem veckor sedan jag använde vassa saker mot min hud på flit. så idag, fem veckor och en dag.

sett på saltön, kräkts och druckit örtte.
känner mig helt förstörd.
ska ta några tabletter så jag tankarna stängs av och jag få andas.

så förvirrad.
har varit i skolan och varit duktig, eller försökt.
kommer hem och känner hur hopplösheten tar tag i mig och drar ner mig.
hetsat och kräkts och kräkts och kräkts. jag vill inte ha något alls kvar i magen.
har tvättat bort all kräks och snytit mig och sköljer nu munnen med munskölj.

imorgon blir det fem veckor utan vassa saker. det måste få bli fem veckor!!
jag borde verkligen gå ut och promenera medans solen tittar fram.
känner mig nedslagen.

vet verkligen inte vad jag ska göra med saker och ting.
alla frågor slåss i mitt huvud och vill ha svar nu!!

hemma igen efter underbart häng med underbar vän!
bussresan var lite jobbig men det gick, det är huvudsaken.

nu blir det dusch och så småningom till sängen för att samla energi till en ny skolvecka.

var och kikade på lite böcker som nog kan vara väldigt givande, ska kolla om de är billigare på nätet.

igår så var vi iväg och träffade människor.
det var varmt och jag tog av mig min kofta och mina underarmarna syntes.
jag känner ändå att jag måste lära mig att visa mina armar.
såhär ser mina armar ut. de kommer att bli bättre när ärren bleks och så,
men det kommer att dröja. det kommer alltid att synas på mina armar.

i alla fall så undrade en vad jag hade gjort på armarna, hon trodde att
det var någon slags tatuering eller dylikt.
det var svårt att försöka förklara för en människa som inte har detta
i sin värld. som inte vet att detta existerar.
och dessutom förklara på engelska.
det känns så kontigt att säga att jag har gjort detta själv.
tillslut tror jag att jag fick de att förstå.
jag blir så himla rädd att människor ska bli rädda och ta avstånd från mig.
att jag blir något freak som man inte vill ha något att göra med.

det kändes nyttigt att få blivit "konfronterad".
det gör ont och är jobbigt.
jag skäms och det gör ont att ha förstört sina armar.
jag känner mig fruktansvärt dum och värdelös.
men ändå så är det mina armar, såhär ser de ut nu.
jag har inga sår utan allt är läkt.

jag håller på att smälta det som hände igår, det var verkligen jobbigt.
att visa något som jag gömt så länge.
det var som att jag förklarade för mig själv vad det är som har hänt med mig.

igår blev det inte alls som jag tänkt och hann inte med någonting.
jag satte mig och åt min sallad samtidigt som jag tittade på weeds.
sedan vart det fler och fler avsnitt och tillslut tänkte jag ta tag i dagen.
jag lade mig på spikmattan och lyssnade på ljudbok och såklart...
som jag borde ha förstått vid det här laget... jag somnade...
vaknade av att dörren öppnades och sambo kom hem.
då hann jag visserligen diska och röja i köket och dammsuga men det var ju
långt ifrån allt jag skulle ha gjort.
måste verkligen göra läxan.

människor runt omkring mig verkar bli så pigga av solen men jag känner mig
bara trött och behöver sova massor..

somnade till slut i natt. nu har jag vaknat och solen skiner och det är underbart!
drömde väldigt mycket och intensivt.
ska verkligen ta en lång promenad idag, en väl behövlig.

ser på reprisen av saltön.
på bilden: ulla skoog som spelar johanna.


ville förklara för sambo hur jag känner mig men det är svårt.
sedan blir jag så trött på att sambo inte lyssnar.
det känns som det verkligen händer jämt.
vi pratade om psykologbesöket och om att jag har en plats på dbt.
sen så undrade sambo om hur det blir med läkaren om jag ska vara kvar på min
vanliga psykmottagning och det pratade vi om förra veckan när jag hade varit där.
jag vet att man inte kan ha allt i huvudet men något, kanske..
jag blir så ledsen när det känns som om sambo inte lyssnar på mig.
att jag inte kan få klara svar heller. vill du göra det här? ja eller nej.. ja, men... nej, men...
sedan allt som glöms bort...

jag bara klagar... fan på mig...

nu har sambo gått och lagt sig. jag vill sitta uppe och titta på reprisen.
sen så har jag ätit så mycket tabletter varje kväll och ikväll tänkte jag inte
ta några.

wow!!
jag klarade av att köra bil helt själv till psykologen långt bort!
jag klarade av att tanka!
jag klarade av att köra bil helt själv hem!
(fast jag kan ju tillägga att jag hade gps..)

dessutom varit i skolan varenda dag och timma!
och inte skärt(inte skurit) mig på fyra veckor och fyra dagar!

låter säkert fånigt tycker några.

sedan på vägen hem så talade de på radion om att våga.
då tänkte jag på mig själv. att jag vågar mer och mer och kommer
att våga ännu mer!!

det är bestämt att jag har en dbt-plats om jag vill.
börjar i så fall i slutet av maj.
nu vet jag inte vad som sker, varken till sommaren eller hösten så.



sedan till till mindre wowiga.
jag hetsade helt galet på vägen till psykologen och kräktes
i en påse på parkeringen till psyk.
vet inte vad jag ska säga om det..
sedan hetsade jag på vägen hem ännu värre.
dock svårare att kräkas upp så jag mår inte toppen när jag
tänker på hur mycket skräp jag har kvar i magen..
i helgen blir det att äta lätt och sallad kan jag hoppas på.

skrek på sambo i telefonen innan jag gick in på psyk, efter att jag kräkts,
för att sambo hade skickat ett sms om att jag kanske behövde tanka lite.
jag vart så upprörd för att igår frågade jag om det behövdes tanka innan
jag for för jag ville inte behöva tänka på det idag.
då var det ingen fara och så får jag det sms:et idag innan jag ska fara.
jag tycker det är jobbigt att tanka, jag tycker det var jättejobbigt att fara själv
till psykologen när jag aldrig kört dit själv.
hade förberett mig i den mån jag kunde tyckte jag och så går det ändå i stöpet.
jag tror ändå att jag överreagerade litet grann...

har tagit den underbara duschen och ätit.
sallad som inte är ångestframkallande men däremot är fetaosten det som jag oxå tryckte i mig.
känner mig uppsvälld och tjock.

försöker ta i tu med min fruktansvärda hy som får sina acneperioder.
jag hatar det så mycket, känner mig ful och äcklig och vill inte visa mig ute mer än nödvändigt.

jag berättade ju för gruppen om mitt självskadebeteende (fyra veckor och tre dagar skadefri) och jag frågade om det var okej att jag gick i lite kortärmat eller uppkavlat. en i gruppen frågade om man fick stirra på de. så på en rast i nu veckan när jag hade lite uppvikt så bad hon att få se. det var helt okej för mig. känns skönt att hon var öppen med det och ville "stirra" klart sedan var det bra.

imorgon så har jag använt de ärr-reducerandeplåstren i en vecka. man ska ta av det varje dag och se till det. detta är dock inget som jag har gjort. jag tänker att ju mer man tar av det slutar den självhäftande effekten så jag har låtit det sitta på tills nu. man kan alltså ta av det, rengöra och sedan sätta på samma plåster igen.
såg att det blivit som en svartmörk fläck på ena ärret. undrar om detta ingår i processen eller om det kan vara något fel.

känns ganska lugnt i mig just nu.
detta jobbigt tryckvågskänslan i bröstet kommer så ofta nu,
har gjort det hela veckan. så jobbigt så jag tappar när jag pratar ibland.

ska bli extra skönt med en dusch nu.
en skoldag kvar denna veckan och när jag försöker att inte tänka sönder
allt som sker känns det ganska bra.


känner mig dock som denna kära karaktär.

det är inte bra, inte bra alls..

kommit hem för ett tag sedan och vill bara gå och lägga mig.
jag har ätit lite men det är jobbigt idag.
sambo är hemma så jag har inte fritt fram att hetsa som jag vill.
men nu så har sambo gått in i sovrummet och pluggar.
jag hade viljat gå och spikmatta mig. kanske ska göra det.

tjugo minuter på spikmattan så är jag antingen redo med
dagens läxa eller oxå så vill jag somna och inte bli väckt.

mitt hjärta känns så tungt i mitt bröst.
jag är väldigt ledsen och förvirrar.
har hetsat för mycket idag.
men
idag är det fyra veckor från vassa saker.
se det positiva i det.

fortätter med mitt tjatande om att inte värdera, inte bedöma mig själv.
bara försöka dra ett streck över. försöka försöka försöka.

dax att dra täcket över örat och vänta in morgondagen. nya tag...

45 minuter vart tre timmar.
nu gäller det att snabba på och hoppas på att hjärnan är mottaglig.
läxan måste göras!!

gick och lade mig på spikmattan, då kommer katten och lägger sig på min ena arm.
trycket gör det outhärdligt att fortsätta ligga där, så jag drar undan spikmattan och
fokuserar på att få slappna av och lyssna på ljudboken.
katten flyttar på sig efter bara någon minut för det var något utanför fönstret.
jag ligger kvar och vet att detta inte blir bra, jag måste ju hinna med läxan.
så jag ställer klockan så jag inte sover bort all tid.
denna klocka kom sedan att flyttas mer och mer så att lägre tid skrider än planerat.
nu är jag vaken och uppe i alla fall.

det är nu när det mörka vill ta mig som jag måste stå på mig.
hur gör man det?
jag hade viljat ta tabletter men ska köra bil och hämta sambo så jag
kan inte det.
massa dumma tankar som kommer krypande och vill ta ett stadigt tag
om min hals.
jag har fått mycket pepp att inte skära, men det är just det att det inte
hjälper när jag väl vill skära!!
jag kan vara så inställd och pepp men så sker något, något som slänger
ner mig i gropen igen och jag tror att det bästa sättet att ta sig upp är att fylla
gropen med blod.
nu vet jag att det inte är det rätta, att det är fel.
just nu vet jag det.
men jag behöver veta det när det väl gäller, när jag inte vet det.
som nu när jag känner stabilitet så vet jag oxå att bara något litet kan
slå ner mig utan problem, det vet jag och därför borde jag förbereda
någon slags beredskap.
kan dock inte komma fram till att det är några speciella händelser eller
tankar som får mig att må så.
t.ex. så är det inte så att så fort något inte sker som planerat bryter jag ihop,
jag kan göra det, men jag ser inget mönster.
säkerligen finns det ett mönster men jag kanske hindrar mig själv att se det
för att bara det är jobbigt.

nu vart det lite mycket på en gång.



jag har gjort min läxa men hoppas att det jag nu har i huvudet stannar
kvar tills imorgon och alla andra dagar som det behövs.

viveca lärn som skrivet böckerna om ni inte vet det.
jag har läst alla böckerna om saltön och kan starkt rekomendera
för de som är lagda åt det hållet.

en mycket händelserik dag må jag säga!
kan börja med att säga att jag ej fick reda på det avgörande.

sedan så var skoldagen underbar! började med att promenera länge!
så skönt och välbehövligt, bra start på morgonen.
sedan gick allt i ett fint flöde och tiden flög iväg. vips så var klockan dax att
gå hem. försöker att inte värdera det jag gjort idag, att inte vända på saker jag
gjort och åstakommigt till något dåligt. men så svårt.
vart helt slut när jag kom hem. städade undan lite utav bombnedslaget som var
lämnat till mig. lade mig sedan på spikmattan, då finns det två alternativ vad som
sker härnäst, antingen stiger jag pigg och glad upp och tar tag i saker, eller precis tvärtom.
jag drar undan spikmattan under mig och somnar gott. det sistnämnda skedde idag.
men jag försöker att inte värdera det heller! jag är slut efter en krävande dag.
men det är klart att ångret gör sig påmind i alla fall. tänk så mycket jag kunde gjort om jag
inte hade somnat.. osv...

så dagen var fin från att jag steg upp på morgonen tills att jag kom hem igen efter skolan.
men nu har jag läxa som måste göras, och göras väl.

berättade för den gruppen jag är med i nu om mitt självskadebeteende.
eller jag berättade att jag hade haft det (fyra veckor imorgon).
vet såklart inte vad de tänker, känner mig illa tillmods men vart ändå bemött
på så vis att de sa att det var bra att jag berättade det.

nu vill jag mest "smälta in", "passa in". jag ska fokusera på det positiva.
jag vet inte hur jag ska formulera mig för att få det så tydligt som möjligt.
men som idag, att inte värdera och absolut inte nedvärdera.
måste arbeta med mig själv och min inställning till saker och ting.
i skolan vill jag inte att folk ska tänka på mig som sjuk eller sådant.
utan jag vill bara vara en glad tjej som jobbar utav bara helvete!!



sen så är jag trött att folk ens tänker tanken att man kan sätta upp taggtråd i träd
så att inte katter ska klättra upp i de!!

inatt drömmde jag så obehagligt och verkligt.
jag kan inte skriva ner hela drömmen i ordningsföljd men saker som skedde var bland annat:

jag fick höra av en klasskamrat att denne inte tycker om mig, avskyr mig. sedan hakade en annan klasskamrat på och bara sa massa saker som avskyddes angående mig. det var oxå hur jag klädde mig och hur jag bara var förmycket.
jag knaprade i mig tabletter från en tablettkarta. så galet verkligt. kände verkligen hur det var att svälja dessa tabletter, både med och utan vatten. när jag hade svalt alla tabletterna från kartan fick jag smussla upp min mobil och ringa 112 och berättade var jag befann mig och att jag hade svalt en karta. undertiden jag ringde kämpade klasskamraterna som avskydde mig för att jag inte skulle ringa.
jag vart galen och flippade på tabletterna.
jag gick och knaprade ännu en karta.
jag fick inte med mig någon jacka till sjukhuset, men ena sjuksköterskan från ambulansen gick in i huset och hämtade min väska och kom ut genom en stor hundlucka på dörren.
jag hamnade på sjukhuset där folk var hotfulla och jag vart inledd till ett rum där en patient var och attackerade mig med en spruta, stack mig en gång. sjuksköterskan sa att jag skulle hoppa med långa hopp ifrån patienten med sprutan som blev som en hund.
jag skulle bli magpumpad men hamnade på något sätt i en korridor och knaprade och svalde ännu mer tabletter.
jag fick springa omkring på sjukhuset och gömma mig från sådana som ville döda mig.

det och lite till som är för komplicerat för att skriva ner. undrar om ni kan förstå något av min dröm.
det låter lite platt när man läser den. men känslorna var starka och otäcka.
ja, jag slutar nu.

är åter hemma igen och det känns jobbigt.
egentligen vet jag nog inte riktigt varför.
känns som en evighet tills imorgon. två avgörande svar, ett lite mindre viktigare än det andra.
ett av dessa avgörande avgör i sin tur mitt avgörande.

mitt tålamod är i botten och jag vill bara sova bort tiden.
ska ta en lång behövlig dusch och sedan göra mig redo inför morgondagen.
tvätta min tvätt och försöka hålla mig i skinnet så inga konflikter uppstår. (inga fler)

mycket och ingenting har skett idag.
känner en sådan kärlek till några specifika personer. finner knappt några ord.
en förvånade mig så idag, eller egentligen inte. det är jag som har svårt att se bara.

är väldigt slut i huvudet nu. ska lägga mig straxt.

en annan sak som är väldigt stor för mig skedde oxå, men jag orkar inte skriva om det.

är som sagt väldigt trött men vill avsluta med denna underbara hjälm som skulle sitta fint
på min skalle i vår när jag är i farten. denna och ett par goggles!!!!!!!!!!!!

känns väldigt bra att vara här och jag känner mig behövd.
dock så är det det med maten och inte bara maten utan detta onyttiga!!
tänker verkligen inte räkna upp allt onyttigt som fart ner i min mage och som inte fått komma upp igen.
vet att det kommer komma mer senare.
isåfall måste det upp igen!! det går inte..

har en plan om det blir mer äckel att stoppa i sig.
det är farligt att tacka nej.

känner hur fettet produceras..

jag som skriver upp hur många jag tar i min kalender.

nog inte bra att sitta på fejjan mitt i natten och göra upplyftande test.

dumt gjort.

(men det var i alla fall en fin bild.
jag vågade dock inte att publicera det.)

hur många tabletter är för många tabletter?
känner jag gränsen eller tror jag bara just nu att jag har kontroll.
så filosofiska frågor..

införskaffat plåster som ska sudda ut. tagit på en liten yta. får se vad som sker.


sambo har inte ens smakat på soppan för sambo var inte sugen.
jag vet inte egentligen varför jag reagerar så starkt på det.
kanske för att jag lade ner mycket tid och ork på att hinna laga den
och så känns det onödigt. fast det är ju en dag imorgon som den kan ätas
på men jag vet inte.

känner mig allmänt väldigt ledsen. kände mig som ett freak i skolan.
som att jag har två världar(minst) som inte går ihop med varandra. som krockar.
magen är svullen och jag har en stor gråtklump i halsen.
så mycket tankar som vimlar överallt.

psykologen ringde förut idag och frågade hur jag ville ha det med tider.
jag sa bara att jag inte ville ha någon mer tid och så var det hej då.
mindre en timma efter ringde min läkare på psyk. det kändes lite oaktuellt
med tanke på att det var i tisdags jag ringde.

känner mig tom och jobbig.

var på biblioteket förut och väntade på att sambo skulle sluta så vi skulle fara hem tillsammans.
jag köpte "lite" naturgodis innan jag gick till biblioteket. jag är världens sämsta på att plocka liiite.
så jag satt och läste och såklart, hetsade.
gick in på en av bibliotekstoaletten och kräktes. sedan kändes det så mycket bättre. vilken lättnad.

nu är jag hemma och ska dricka ingefärste.

vaknade av mig själv massor imorse men tvingade mig somna om.
sedan när jag väl känner att det är dax att stiga upp tror jag att klockan
är runt nio, tio. ack nej, klockan är då prick åtta.
känns bra det. har röjt lite i köket.

sedan gjorde jag något förbjudet..
så nu får jag skylla mig själv att ångestnivån höjt sig.
nu vill jag inte vara hemma, jag vill att sambo ska iväg till jobbet nu.
sambo är nu lite förkyld och det är ju som världens undergång..
orkar inte med gnället för lite snor. jag är en så dålig människa!!

sambo säger ofta att jag inte pratar. men det är ömsesidigt.
jag får aldrig veta hur sambo känner sig och tänker.
då får jag svårt att få ur mig saker och jag hatar att jag får sambo
att må dåligt. jag undrar om sambo tänker tankar om att ge upp ibland..

vi behandlar varandra med samma medel istället. ingen pratar om det.
jo, jag pratar mer men får inget tillbaka.
jag kan ju räkna ut att sambos tankar inte är av de lyckligaste och känner
att inte börda mig mer med saker som sina tankar och känslor.

klarade inte av allt så jag tog två tabletter och försökte finna änden i garnrullen.
jag fann den inte och vågade inte påbörja mitt broderi heller.
sedan somnade jag med katten ovanpå mig. katten ligger kvar men jag vart väckt av sambo
som ville ringa och kolla hur det var med mig.
så nu ska jag göra mig te och göra mig redo för att gå till sängs. eller soffan så jag kan se på tv för att
lura tankarna att jag är för upptagen för de.

har översköljts med en stor våg av hopplöshet.

nu när jag väl för träffa en psykolog som kan ge mig dbt, som det inte är säkert att jag kan få ändå.
då börjar jag tvivla, jag har verkligen viljat ha det jättelänge men skolan är som sagt väldigt viktig för mig.
nu när solen skiner om dagarna känns faktiskt livet lite lättare och hoppet om att våren är påväg känns oerhört skönt och befriande.
sen så är det jobbigt att det byggs upp ett hopp om att jag får dbt, men det är inte säkert än.
jag blir aldrig nöjd!!

jag skulle städat men inte gittat med det så bra.
jag kokar mitt te och vill försvinna ett tag.

har kommit hem efter besöket.
hon var väldigt sympatisk och det kändes väl bra.

det som stör mig nu är att jag fick en ny tid på måndag nästa
vecka och så ringde det precis och då är jag egentligen upptagen
av skolan som jag verkligen inte vill missa.
jag ska ringa och försöka styra om tiden om ens till någon senare
dag i veckan kanske.
jag vill inte vara såhär krånglig!!

om det blir dbt så kommer skolan ännu mer i kläm.
det vill jag inte men jag vill oxå må bra för att orka med skola
och allt annat.

sitter och hetsar direkt ur russinpaketet.
är egentligen hungrig, men medans matten är i ugnen och
blir färdig så snappade jag tag i paketet.
dumt och jag har nu satt på locket..

måste lugna ner mig och ta det imorgon, jag kan inte göra något
nu ändå.
är så omständig och jobbig. ska bara förstöra hela tiden!!

jag är rädd.
sitter vid köksbordet och är rädd.
för att..
jag kan inte riktigt fastställa det.
sedan när jag börjar tänka på vad det är jag kan tänkas vara rädd för blir det överväldigande.

• ska till ny psykolog idag, första möte och se om devill ha mig. vill de inte det så vet jag verkligen inte vad jag ska göra.
• för att misslyckas med det jag verkligen har bestämt mig för att klara av till 110 procent.
• för att självskada(skära).
• att jag ska ta förmycket tabletter och ångra det.
• för hur sommaren ska bli.
• hur det ska bli efter sommaren.
• för helgen, jag ska iväg.
• att sambo inte ska orka med mig längre.

nu blir det för långt. jag borde stylta upp positiva saker istället för negativa.

• jag har inte självskadat("skärt" mig) på tre veckor.
• hetsade inte igår.
• ska till en ny psykolog idag.

den vart lite kortare än den ovan den, men bättre än ingenting.
jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu.
ingen ro till meditation, borde visserligen försöka med för feg för rädslan att misslyckas. fånigt!
borde finna en bra bok att läsa, svårt att få ro till det oxå men lättare att bara smälla igen boken.

ska dricka en kopp te.

när jag kom hem vid ett så hade jag planerat en fin solpromenad med sambo.
jag visste att samo hade tänkt att gå ut efter att jag fart men det vissade sig att det blivit en långpromenad och vad alltså inte sugen på en till.
löjligt besviken vart jag och bestämde mig för att gå ut på en gång.
då säger sambo: -"jag visste ju inte när du skulle komma hem.."
jag hade sagt att kanske runt två, nu kom jag hem en timma tidigare.
jaja, det var nog bäst att vara ute själv på en lång promenad. jag gick omväg till apoteket och hämtade ut tabletter och köpte en liten tassalva till katten. blev glad när jag såg att de hade det, har annars bara sett den på internet.

har äntligen ringt till läkaren på psyk som ska ringa tillbaka någongång idag hoppas jag.
jag vill oxå ta upp att ena vid-behovs-medicinen inte är så bra längre, har inte använt den överdrivet mycket.

tre veckor idag utan att skära mig!!
jag vart peppad av en person idag som hjälper mig mycket, vart oxå lite ledsen över att mitt mående kanske kommer att gå ut över fortsatta studier. jag ska göra allt för att bevisa att jag kan!!
detta är det jag vill göra, så jag ska ge järnet!!

känner mig väldigt peppad nu, är säkert den underbara solen.
dock är det jobbigt med samo för det känns som det ligger något i luften och det är säkert mitt fel.
jag har så kort stubin och blir så frustrerad när man inte lyssnar på mig. jag säger en sak och så får man en fråga om det senare.

nu smäller sambo i kylskåp och skåp. i jakt efter att äta något. själv har jag frysta pannkakor men de passar ju inte så då får det vara.

tittat på gamla bilder. jag letade efter en specifik men fann andra.
några för några år sedan då jag visserligen inte mådde toppen men
jag ser så mycket mer levande ut. när jag tänker tillbaka så orkade jag mer.
sen såg jag på ännu äldre bilder där jag har kortärmat.
det är så jag inte vet vart jag ska ta vägen när jag ser mina armar.
inga synliga ärr på bilden och de ser så lena ut.
verkar meningslöst att ångra, jag kan inte göra det ogjort. jag kan inte
få tillbaka de armarna. jag har själv förstört de, jag med egen muskelkraft.

jag har inte lyckats få gjort något alls. några futtiga rader på arbetet.
slötittat på komediserier, började hetsa glass, slutade och kräktes.
jag fann en hel bytta glass som jag tänkte hetsa i mig, sedan skedde
en liten incident så jag hällde bort glassen och fick upp det jag hade fått
i mig.

det är så skönt när vi inte har så mycket hemma. vi har inte storhandlat
på länge. det är alltid bra att få rota lite i frysen och skafferiet och ta det
man har.

få rensa. jag älskar att rensa!!

nu är denna perioden slut.
var så nära på att stanna och handla något att hetsa på vägen hem.
men det gjorde jag inte.

fick lite inspiration att skriva på ett arbete som skulle ha varit inne för snart ett år sedan.
men så fort jag öppnar arbetet så tar det bara stopp. otillräcklig och dålig!!
det är så mycket saker som jag måste få gjort, det hade varit så skönt att bli klar!!
men det sker inte bara utan jag måste jobba för det.
jag ska inte ge upp utan bläddra i papper och i alla fall skriva några sidor, eller någon sida..
några rader i alla fall..
måste höja angelägehetsgraden!!

känner mig så liten och rädd, otillräcklig, dålig, störd och absolut helt tom.


inte att förglömma - jag stannade aldrig att köpa något att hetsa.

ska strax iväg.
sovit som vanligt bort förmiddagen.
vaknade tidigt och avbokade min psykologtid, så jobbigt med telefonsvarare men var för en gångs skull glad att jag slapp tala med en riktig människa. sa bara mitt namn, psykologen och tiden, sedan smet jag in ett fort:
-å jag vill inte ha en ny tid.
sambo tjatade hela morgonen, under den tiden jag var vaken, att ringa min läkare på psyk.
jag blev en rebellisk unge av allt tjat och ville inte ringa. jag vet faktiskt inte riktigt varför.
är fruktansvärt trött på hur de får bete sig på det stället.
men så tjatade sambo på om, hur gör vi om du inte får någon ny kontakt? vad gör vi då? vi måste göra allt rätt så att de inte kan komma och anklaga oss för att gjort något fel..
allt detta blev snarare mer som en snara som drogs åt hårdare och hårdare och jag kunde inte förmå mig till att ringa.
så nu vet jag inte vad jag ska göra.
jag förstör ju för min sambo!!
psyk kommer säkert höra av sig om att jag inte vill ha en ny tid eller så gör de det inte..