blå tråd som tvingar ihop det.

känner mig så hopplöst hopplös.
något ligger och gnager i mitt bröst.
har tagit tre tabletter och väntar på att andningen ska lätta.

meningslösheten svämmar över.
jag skulle hittat gamla skrivböcker som skulle reda ut saker.
men jag hittar de bara inte.

tur kanske att jag är där jag är så får självskadebeteendet inte lika stor plats.

jag är så fruktansvärt arg. så himla arg så jag vet inte vad jag ska göra.
jag slåss och jag slåss hårt.
aggressionerna gnager och pumpar. varför?
jag är arg så jag bara vill skrika men som övergår sen till djup ledsamhet.
ledsamhet och ensamhet.

nu är jag tom och hopplös.
det har blivit likadant som förr.
jag hatar mig själv.

inatt drömde jag att jag åt glass, så när jag vaknade var jag beredd på att gå och kräkas. jag hann dock komma på att det bara var en dröm.

jag vet inte ens hur det hände riktigt men nu sitter jag här med en glipa i min arm. har satt på ett plastplåster och jag ser hur det sakta fylls med blod. är besviken på mig själv... jag måste verkligen till skolan för det är en sak jag verkligen inte får missa men jag tror att det kan behöva sys.
min plan är nu att ta på mig en svart tjock tröja som döljer ifall det skulle blöda igenom och sedan ringa vårdcentralen som kommer bli så trött på mig. men bara jag slipper akuten. sen måste jag ta itu med en besviken sambo, jag är rädd över reaktionen.
jag vill inte vara tillbaka till detta självskadande!! eller?
så förvirrande allt känns. jag förstår inte hur detta hände.
har tagit en oxascand och skakar bara lite nu. om tjugo minuter måste jag vara på skolan.

igår testat jag med tre propavan och kände ingenting... whats wrong?!
jag vill få ro på kvällarna!!

måste avboka min till till psykologen imorgon för det kommit andra saker emellan. men så jobbigt att ringa, det är med största säkerhet en telefonsvarare jag kommer att mötas av och det går bara inte.

denna film fick mig att stänga av den värsta tankeverksamheten. det bara maler och maler i huvudet...  försöker glömma mitt utbrott tidigare i eftermiddags. klarar ingen stress alls, hjärnan bara bröt.   en rask promenad fick lugna ner mig, jag gick så det värkte i smalbenen men jag lyckades inte gå av mig viljan att skada mig själv.

idag fick min blogg se dagens ljus, inte bokstavligen för det har hunnit mörkna ute.

denna blogg ska väl få fyllas med mitt upp och nerliv.

första tiden kommer att gå ut på att förstå denna värld.