kväll och magen är svullen, håret fuktigt och stämningen i mig är ledsen.

jag vill tillåta mig ta plats på ställen där jag inte vågar, inte tycker att jag är värd.

jag vill kunna titta på mina armar utan att känna hur det vassa som en gång var, särar på min hud.

många tankar som dröjer sig kvar i mitt huvud, som gör mig förvirrad och självkritisk.

funderar på om jag själv har orsakat min diagnos, om jag har förvärrat den?
finns den?

pusslet har jag tröttnat på och lagt ned i dess låda. köksbordet fritt.

imorgon ska jag till läkaren på psyk. ska han se ned på mig för överdosen?
ska han tala på om ingenting för att få tiden att gå?
har kommit fram till med min kurator att inte göra slut med psyk.

jag vill inte ned i gropen igen. jag vill nog allt vara kvar uppe, över ytan.
hur gör man?