ärligheten.

jag är allt väldigt dålig på att vara ärlig.
framförallt att vara ärlig mot mig själv.


men att vara ärlig mot sambo är oxå så svårt.
vad skulle hända om jag berättade om mina ätstörningar?
jag är rädd att sambo ska bli yr igen, att en ny karusell startar efter
allt som skett med mitt självskadebeteende.
rädd att vi ska bli mer osams för att sambo kommer att ha koll på mina matvanor.
skulle det hjälpa eller stjälpa mig?

hur ärlig ska man vara när sanningen kan göra ont?

jag vet inte om jag kommer att klara av livet, ja, så fånigt.
jag vet inte hur jag ska orka med mig själv, hur jag sa få mig att
orka med mig själv med andra.

"ingen har sagt att det ska vara lätt att leva."

jag insåg något som jag har insett lite mer och mer. men idag kom det så tydligt.
jag har ingen som helst kontroll över mitt kräkande.
kanske har varit tydligt, fast inte för mig. eller det har det fast jag har inte velat ta till mig det.

jag har gjort så mycket dumt och onödigt, och det inte alltför längesedan.
jag vet inte ens om jag ångrar det jag borde ångra.
jag gör fortfarande så mycket dumt och onödigt. allt i olika nivåer.
upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp och ner ner ner ner..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0