flängig och omtumlande dag.

var på psyklångt bort i eftermiddags.
återigen svara på massa frågor. psykologen är så trevlig.
det känns så bra att gå dit även om vi bara fyller i papper och så.
i dag skulle vi dock väga mig. jag har ingen ordentlig våg hemma och kunde
därför inte säga vad jag väger, dessutom ville inte säga.
då ordnades det snabbt och enkelt med att gå och väga mig.
på vägen dit visste jag inte vart jag skulle ta vägen.
jag behövde bara ta av mig skorna och min tjocka tröja.
hon sa att jag inte behövde titta om jag inte ville, men hur kunde jag låta bli?!
jag var inte helt oförberedd vad siffrorna skulle visa i och med att jag wiivågat mig några dagar innan.
psykologen reagerade på siffrorna och jag visste inte vad jag skulle tycka.
vet fortfarande inte om det är bra eller dåligt, mycket eller lite.

var sedan och storhandlade med sambo och jag kände bara hur jag håller
på att få en ohållbar situation.
jag får mer och mer strikta "regler" över vad som får ätas och inte ätas.
vad som är bra och dåligt.
innehållsförteckningarna lästes flitigt och allt jämfördes.
allt började som att gå runt i huvudet.
jag kände mig förvirrad, ledsen och borttappad.
vad är det jag håller på med och vart kommer detta att sluta??

jag manipulerar och ljuger om vartannat.
aldrig att sambo får reda på detta. vad misstänker sambo och vad vet sambo egentligen?
är det bara för mycket att ta tag i?

jag har en ätstörning.
kan man leva med någon utan att veta att personen man lever med har det?
sambo vet att jag ibland får ångest är jag äter. men nu avslöjar jag inte längre när jag får det.
avslöjar inte att jag kräks, att min ena knoge är röd och öm.
avslöjar inte att jag hetsar istället för att skära.
avslöjar inte att ångest och panik finns i mig när jag känner en mättnadskänsla.




jag är ledsen och värdelös.
jag är en föredetta självskadare som blivit ätstörd, vad blir det sen?
jag vill bara gråta.