igår kväll berättade jag för sambo, i princip allt.
brevet vart aldrig sett men blev som en förberedelse för mig.

jag känner att det var bra att ha berättat, det vart nog lite mycket information
på en gång för sambo, men bättre allt än inget?
om jag ska sluta med detta självdestruktiva beteende måste jag kanske ha en liten polis
här hemma som har koll.
jag är beredd att testa det, även om det är skamfyllt, utelämnande och skrämmande att tala om detta.

mitt mål denna veckan att inte äta något "onyttigt" (jag måste sluta kalla det så, det är inte så att man avlider om man äter det i måttliga mängder, för mycket, för lite skämmer allt.) denna veckan.
och att verkligen vara noga med frukost, lunch och middag och alla dessa mellanmål.
frustrerande och galet svårt men för det sagt inte ogenomförbart!

nu är peppen hög och det gäller att ta till vara på den för den försvinner så lätt i detta fall.