rädda mig så allt går fort och jag kommer ur detta illa kvickt utan märken.

två veckor kvar. de känns alldeles för långa.

jag har redan börjat att packa inför hemfärden.
ner med kortärmat för det vill jag inte gå med längre.
långa skyddande ärmar som inte visar vem jag är.

ska göra om mig totalt dessa resterande veckor, så jag blir en duglig människa i andras ögon.

är nu utan sambo dessa veckor, kan inte hjälpa att jag känner mig övergiven fast vi har talat om detta.
jag har sagt att jag inte känner mig övergiven, men jag känner nu att jag visst gör det.
bäst att hålla tyst för sambos skull. vill att sambo ska ha det bra.

jag faller tillbaka neråt. sambo märker det oxå.
så många framsteg jag gjort som jag nu inte ser röken av.
kommer det gå fortare att ta de stegen igen när jag redan tagit de en gång tro?


inuti krymper jag och jag vet inte vad som är vad av någonting.
svar som jag rett ut en gång tvinnas ihop med varandra och blandas med självhat, förtvivlan
och förvirring.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0