orka med mig?

mitt syskon orkar inte med mitt psykeri.
vill inte höra om mina turer med psyk eller mediciner.
inte mitt mående.
jag får inte klandra.
men jag blir ledsen. jag har inte ens berättat allt. inget om mitt
självskadebeteende eller något sådant.
men jag får inte klandra.
min sambo har det svårt oxå. det gör så ont att se.

har försökt att sova.
ångesten gnager i mig, hårdare och hårdare.
igår slutade jag med en av mina mediciner.
inte för att det har med mitt mående att göra nu.
minns inte om jag fick en tid till psykläkaren eller ej när vi talades vid
sist, får kolla upp det på tisdag när jag ska dit.
mitten av februari sa vi för att se vad som sker nu i och med utsättningen.
jag tycker det är så oerhört svårt att känna, hur mår jag med den här medicinen?
hur mår jag när jag inte tar den medicinen? osv.
tänk om man bara kunde lämna ett blodprov så kan man se vilken medicien som
är bäst för mig. en naiv tanke, jag vet.
vill just nu bara gråta, det går inte så bra.
jag vill låta mina armar göra det åt mig. jag måste säga nej.
vill så att mina armar ska se någelunda ut till sommaren.
det hänger på mig, bara mig om det kommer att bli så.
det gör så ont i mig så jag kommer vika mig och ta lite tabletter.
är det att ge vika?
imorgon blir det mer städning, mer tvätt som ska tvättas.
ska damma och baka den där förbannade pajen.
fast det är inte pajens fel att jag inte vill äta den.


god natt

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0