idag sa min psykolog att hon inte kan hjälpa mig med mitt självskadebeteende.
att jag bara kan hjälpa mig själv..
oh my!
det kommer gå åt helvete för mig.
ja, jag förstår vad hon menar till viss del.
jag måste själv bestämma att jag inte vill skära mer.
det har jag gjort flera gånger, men alltid fallit tillbaka i sinom tid.

jag får inse att jag är ett hopplöst fall som kommer skära sönder sig.
positivt tänkande på hög nivå.

jag har sagt det förr och säger det igen, jag orkar inte!!
när vet man när det är dags att ge upp?

remissen som jag fick hade de på psyk tillsammans kommit fram till.
-ja, det var en miss att inte tala med dig först, innan du fick remissen.
tack..
ett år tog det tills de tog det beslutet.

det verkar som att en människa i min närhet har gett upp hoppet om mig.
ser mina bandage och orkar inte mera.
jag kan verkligen inte klandra. blir bara så ledsen.
"folk orkar inte med sånna som jag"

jag tappade min keeper i toaletten förut när jag hade kräkts.
straff?
jag ville inte gräva i toaletten. spolade.

sambo misstänker att jag kräks.
jag vet inte vad jag gör om det kommer fram.
det är som en ventilation.

har granatsäppeljos på bandagdet och går och lägger mig.