idag fick jag höra att mitt självskadebeteende är så problematiskt
och det är svårt att göra något åt alla gånger, men att jag inte ska
ge upp hoppet för det.
var på jourvårdcentral idag för att jag inte kan bete mig. blev igentejpad.
jag sitter på britsen med min nytvättande arm och jourläkaren frågar vad
hon kan göra för mig. jag tittar oförstående på henne och höjer min arm
så hon får den i blickfånget. och pratar massa upprepningar och sedan
anfaller hon min andra arm och drar upp tröjan. jag ryggar tillbaka och
frågar vad hon håller på med. hon skulle kolla om jag  brukade skära mig.
hon borde ha sett det på den skadade armen kan jag dock tycka.
jag orkar inte skriva ner allt som hände. jag känner mig bara så uppgiven.
hon ville att jag skulle höra av mig till min vuxenpsykmottagning
så att det kanske skulle hända något om de visste att detta hade hänt.
det var bland det dummaste jag hört. har varit så otaliga gånger och sytt
på både akuten och vårdcentralen och inget revolutionerande har skett för det.
sist så frågade hon om hon fick skriva några rader till min mottagning,
för då kanske det händer något sa hon. jag frågade tillbaka vad hon
skulle kunna göra som är så speciellt. varför skulle det ändra något?
jag får till svar: för att det är jag som har jouren.
vi får väl se.
nu sitter jag här med bandage igen runt armen.
jag som kunnat ha uppkavlade ärmar på lektionerna.