min promenad

skulle gå ut på min promenad idag. sambo var hemma men talade i telefon. jag frågade om jag skulle få sällskap och jag fick ett positivt nick. jag sitter och väntar och väntar. tillsist börjar jag klä på mig i alla fall och hör ingen hint om att samtalet ska sluta. anledningen till att jag vill ut just då var att jag inte vill gå ut för sent. då var klockan sju och promenaden tar cirka en timma. en annan anledning var också att jag hade jävla ångest. jag behövde bara ut.
så jag blir vresig och säger att jag går ut nu.

fortfarande ingen antydan till avslut av samtalet, utan det startas bara nya samtalsämnen, så jag går bara ut.
går några meter och kommer på att jag glömt min pannlampa. vill inte gå tillbaka så jag får gå utan lampa.
denna gången hade jag musiken kvar i öronen när jag kom in i mörkret. jag satte till och med på musik som jag kunde tänka mig att dö till, ifall något skulle hända. så galen tanke men jag får väl skylla på min mörkrädsla.
jag överlevde och den blinkade lampan var ej kvar.

sambo hörde av sig med ett pussmess efter en halvtimma. orkade inte svara. sedan ringde sambo också massa gånger men jag hörde inte.
när jag kommer innanför dörren står sambo påklädd och var orolig för att jag inte hade svarat och skulle ut och leta efter mig.
jag kan inte hjälpa det men jag tycker det låter så fånigt. sambo vet väl inte ens vart jag brukar gå nu mera.
jag hade ju inte ens varit ute längre än vad jag brukade. sambo vet att jag alltid har musik i öronen och hör nästan aldrig mobilen.

nu sitter vi i varsitt rum. jag vill vara ifred. är inte så arg på sambo utan på mig själv. mycket arg på mig själv.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0