jag hatar så mina ärrade armar. återkommande ämne.
är så ledsen och skäms så mycket över hur de ser ut.
idag var det en i min grupp som undrade om det var så bra att jag hade
lite uppkavlade ärmar på koftan, det var barn runt omkring.
det var som en kniv rakt in i mitt bröst och jag ville falla ihop och gråta.
nej, jag vill ogärna visa mina armar för barn, men dessa barn var en bit bort
och sedan skulle jag dra ner ärmarna.
personen som undrade kände oxå lite hastigt på min ena arm.
det kändes fruktansvärt! jag har aldrig varit med om att någon tagit på mina ärr
på det undersökande viset. det kändes förnedrande.
sedan började personen ifråga "typ" skämta att man borde ristat in sitt namn och saker..
jag fattade ingenting och satt där som ett fån när de andra började babbla på om saker
jag inte fattade någonting om. jag var som i en bubbla och visste inte om jag skulle
gå och kräkas eller sitta kvar, jag satt kvar.

jag hade väl inte trott att det skulle vara lätt att börja visa mina armar för det är
det verkligen inte.
i de stunder jag "glömmer av" de, påminner människor än att jag är värdelös.

människor tror att de förstår när de ser mina armar, eller så förstår de inte alls hur man
kunnat göra så mot en själv.
oavsett så förstår de inte om man inte var/är där själv.
-jaha, hon har mått lite dåligt..
jag kan inte känna igen mig i den beskrivningen.
avskyr att vissa tror att jag är stolt när jag visar mina armar, jag är raka motsatsen.
men jag vill leva som "vanligt".
nu på skolan  när solen skiner och sprider värme så klär alla av sig både ett, två, tre plagg.
nu när jag faktiskt har slutat självskada och mina armar inte längre pryds av stygn,
bandage och blod vill jag kunna visa de som "vanliga".

men det kommer jag inte att få.
och det är jag själv som gjort att mina armar har massa ärr.