kommit hem från en förmiddag med en underbar fika med
en underbar vän. min äldsta vän.
så otroligt skönt. det gjorde mig så glad.
så kommer man tillbaka hit.
säger fel saker, gör fel.
jag blir så oerhört trött på mig själv.
vill bara gå in i benzodimman men vill helst klara mig utan.
sitter och tittar på filmen, it´s a boygirl thing.
den var bättre första gången jag såg den.
eller så har jag bara inbillat mig att den var bra.
hade tänkt sitta här hela kvällen om jag inte blir störd eller
rastlös.
imorgon kommer sambo hit på kvällen.

har nog allt bestämt mig för att inte göra saken i januari.
nu har det kommit en sak i vägen. nog inte helt ivägen.
om jag verkligen hade velat hade det nog gått att göra
båda sakerna. därav att jag inte bestämt mig helt.

god nattsaga. jag behöver verkligen sova.

aj aj aj..
för mycket frestelser i detta hus.
kan inte skylla på det. när jag inte ska skära så tar jag till med annat.
det verkar som att det.
jag är ledsen, arg och besviken. tom, ensam och förtvivlad.
lite tröstät där och lite kräkas där.
är så rädd för att det ska höras här. fort fort fort.
fick nog inte upp allt men orkar inte tänka på det mer.
har tagit min medicin och kan inte kräkas mer.
häromdagen glömde jag bort att jag hade tagit medicinen och
hetsade när vi satt i soffan och såg på film.
när det sedan kom upp igen tyckte jag det var konstiga färger i.
tog ett tag innan ljuset gick upp för mig. fick vara utan medicin den kvällen.

en galet rolig sak mitt i allt.
på fyran går filmen: underbar och älskad av alla, fullkomligt älskar slutet
vad hon gör med den danska karln!!

försöker titta på damernas detektivbyrå som går som serie på svt1.
går sådär, är så disträ och ångestig.
värdelösheten växer i mig. jag har inte läst det jag ska. jag har inte övat
på det jag ska. kortfattat så gör jag ingenting vettigt.
sov länge idag. jag är så himla trött, hade kunnat sova bort hela lovet.
nu har min sambo fart hem på grund av jobb i morgon.
blandade känslor. skönt på ett sätt men nu är allt jobbigt.
jag skriver flummigt. specificera.
när sambon for var det ledsamt. är inte ofta ifrån varandra.
så kanske att det är bra att träna?
nu när sambon är hemma och spelar gitarr får jag en klump i magen.
jag vet inte varför. för att sambon tränar det kreativa och inte jag?
avundsjuka? jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör det.
jag skriver att jag inte mår bra och sambon svarar inte på länge.
känner mig åsidosatt, blir sur och slutar skriva på msn.  jag är barnslig.

måste försöka fokusera på serien. det är många vackra färger och
många vackra kvinnor oxå.

jag vill bara gråta.
jag är så trött på mig själv.
önskar att jag kunde få vara ifred från mig själv ett tag.
är trött på vad jag säger, gör, skriver och tänker.
har hamnat som i ett gränsland.
kan inte gråta, ska inte få mina armar att gråta.
har lovat, bestämt att inte skära mer detta år.
sedan kommer ett nytt mål att skapas.
mår illa av att bara tänka på det nya målet.
mår illa av att knappt har ätit något idag.
mår illa av att jag är så äcklig.
jag är så trött på mig själv.
tog mina stygn idag. det ser läkt ut.
mina sista stygn?
hets och press i min hjärna.
kan inte se på skräckfilmer för rädsla att drömma mer mardrömmar.
drömmer mina egna skräckfilmer istället. får panikångest
och hamnar på psykakuten i drömmen, ska ta ekg..(?)
vill strunta i ett måste, rädd för att jag rymmer då.
struntar i för att jag är lat och värdelös?
eller
lägga energi och tankar på skolan och prestera bra?
ge upp och bli psykfall på heltid?
kommer på sig själv att inse att sitt eget utseende kommer man
att dras med hela livet.
dammsuga upp barren under granen fort fort innan de finns i hela
lägenheten. städa kliniskt rent innan ångesten väller upp som en
översvämmning som inte kan stoppas på egen hand.

jag är bortskämd och måste ta mig i kragen?

är nöjd med att jag inte ätit så mycket.
märker det på måttbandet oxå.
är orolig över hur det kommer bli när vi far iväg ikväll.
då måste jag äta "normalt".
inga misstankar får födas.

vill heller inte svälta mig.
jag vet inte riktigt vad jag vill.
farligt nu när jag ser att jag gått ner i vikt. får mersmak.
har dålig kroppsuppfattning.
sambon verkar inte se stor skillnad eller bli orolig.
kan oxå vara svårt när man ser mig varje dag.

när vi var på ikea sist försökte jag mig på att införskaffa
en liten våg. men där satte sambon stopp.
så långt hänger man med.
jag vet själv att det är ohållbart att ha en våg stående
som jag kommer besöka varje timma.

känns som att nu när jag försöker att inte skära mig så
måste jag straffa mig på annat sätt.
då hamnar vikten och maten i stor strålkastare.
struntar i att äta, äter lite och kräks när det känns
nödvändigt.

blir oxå orkeslös antar jag, bara att jag inte märker det
när jag har struntat i att gå mina vanliga promenader
och är ledig från skolan och bara går omkring hemma.
så kan jag inte ha det när skolan börjar.
då vill jag vara redo och ha energi.

jag måste lära mig hantera min tomhet, min ångest.
då utan alla självskaderier.
men hur gör man?
slutar jag eller håller upp med det ena så börjar jag
med det andra eller det tredje.

i need some sleep.
i can’t go on like this.
i try counting sheep,
but there’s one i always miss.

everyone says i’m getting down too low
everyone says: "you just gotta let it go"
"you just gotta let it go"
i just gotta let it go

i need some sleep
time to put the old horse down
i’m in too deep
and the wheels keep spinning round

everyone says i’m getting down too low
everyone says: "you just gotta let it go"
"you just gotta let it go"
i just gotta let it go

you just gotta let it go
you just gotta let it go
you just gotta let it go

hetsat runt på stan idag med sambon.
gick bra tills min sambo var tvungen att fara iväg en sväng och jag vart själv
på stan. shoppade en onödig halsduk, handledsvärmare och ett par skor.
allt i rosa.
när vi kom hem så visade det sig att skorna inte passade i storlek, eftersom
jag "hetsshoppade" så provade jag de aldrig. ångrade mig till tusen vad jag
hade åstadkommit. typiskt mig börjar jag gå in i det helt och bara hatade mig
själv uppblandat med ångest. över en sådan skitgrej!!
resulterade till att sambon föreslår att vi far in igen och byter skorna och lämnar
tillbaka halsduken. armvärmarna föll nog sambon i smaken, de fick vara kvar.
den ångesten löste sig tack vare en förstående sambo med tålamod.
senare hemma så hämtades posten in. inga julkort men ett brev från psyk.
kopian av remissen hade jag i min hand. jag fattar knappt någonting av det
som står där. det stämmer ju inte!!
det står bland annat att jag är med i en dbt-studie. jovisst! jag får några
frågeformulär att svara på om mitt mående. that´s it!!
det låter ju som att det är någon form av behandling, det är det verkligen inte!
jag är en av de som inte får någon behandling utan ska svara på frågor utifrån
att jag inte får någon behandling.. oh my! jag orkar inte!!
när jag fick fler frågeformulär häromveckan blev jag barnslig och ville bara riva
sönder de och skicka tillbaka de med min avsändare.

oj, nu har det blivit lite rader. hoppas att denna avskrivning kan göra att jag somnar
någon gång. imovanen verkar inte vilja göra sitt. har lite mer att välja på men vill
gärna vara något sånär levande imorgon.

efter allt detta så åkte sambon och jag lite snowracer och det var helt galet!
det fick skingra mina tankar en aning.

är så tom.
har varit ute med katten och lekt. virrvlat snö och jagat.
så fin vår lilla katt är som förut låg i mitt knä när jag slog in julklapparna.
har ingen lust med jul, har nästan ingen lust alls.
inte roligt att varken inhandla eller slå in. som det brukar.
blir ledsen när jag ser att vänner har träffats och haft det fint.
ledsen för att jag inte var med. blir som ett psykfall som går hemma.
allting är tomt och dystert nu.
snön lyser upp i mörkret ute men inte i mitt mörker inom mig. äta snö?

jag hade tänkt mig en aladdin att äta på julafton, då jag ska vara
ensam halva dagen.
men då att den får komma upp och ut samma väg igen.
jag har blivit osäker nu då det känns som att allt inte kommer upp
när jag försöker.
jag hulkar och rapar men inget kommer upp..
jag förstår ingenting!!
en konstig maktlöshet växer i mig.

vart sydd igen i torsdags, hade sovmorgon och blev lagom klar tills
skolan började.
hade tur att min bra läkare sydde mig. han frågade inte denhär
gången om jag ville ha bedövning. jag hade berättat för honom att
jag hade ångrat mig förra gången.
jag frågade om han inte skulle fråga mig om jag ville ha, men då sa han
att jag kanske hade svarat fel.
halva handen började bomna bort under lektionen, funderade på
om bedövningen kunde ha spridits. kändes läskigt så jag ringde
läkaren och han ville att jag skulle komma in igen.
när jag kom dit så hade han ringt någon handläkare och kollat upp
det. hur många läkare tar en så på allvar??!!
det var så att bedövningen hade spridit sig och det var inget farligt,
jag skulle återkomma om det inte hade gått över tills nästa dag.
men det försvann samma dag.

sedan vart det julfest. var nog den enda som inte åt mig spymätt.

i fredags hade huvudvärken huvudrollen för dagen.

igår sov jag bort dagen lite smått och så var det storstädning.
sedan julgrannsköp. fann billigt pynt på ikea oxå.

hade akuttid på min psykmottagning idag.
det visar sig att det finns ett dtbteam nära mig som
de kan remitera mig till..
det får jag reda på nu när det gått ett år.
igen har nämnt detta tidigare utan bara lagt pannan i
djup djupa veck och sagt, vad ska vi göra med dig?
när jag återigen har självskadat.

jag skrek och grät på farbror doktorn som inte vågade se
mig i ögonen när jag stirrade in i hans.
nu är jag remiterad, får se om de ens vill ha mig..
köerna lär vara väldigt långa.

jag är så sjukt frustrerad, arg och ledsen så jag vet inte vart
jag ska ta vägen. kanske tur att vi har redovisning i skolan
i afton annars vet jag inte vad.
jag kan verkligen inte beskriva hur jag känner nu.
det är så galet starka känslor som bara väller.

det är den som skaddar sig själv mest, skriker mest som får hjälp?

i eftermiddags åt jag lite sallad, sedan någon timme
efter tappar jag förståndet och äter choklad.
sedan måste jag kräkas.
då kommer sallad och lite sådant istället för chokladen.
(jag struntar i att ha någon bild)
jag tänker: först in först ut..?
så är det tydligen inte..

jag känner mig maktlös oxå då det känns som att
inte allt kommer ut, jag bara hulkar..

jag klarar tydligen inte ens av det.

imorgon ska jag träffa läkaren, den bra.
kanske att jag redan då hinner att
ändra uppfattning.
kanske inte.

känner mig så hemsk.
sambon är iväg och tränar och jag hade kunnat följa med,
men jag ville hellre vara hemma.
hemma så jag får en möjlighet till att självskada..
jag vet fortfarande inte om jag kommer att göra det eller inte.
känner mig så svag.

ett av de sydda har blivit lite infekterat.
har pillat bort två stygn på andra armen.

är såå trött på mig själv!!

nu fick jag reda på att det var fel av mig att söka mig till
psakuten. "det blir så mycket rörigare"
förlåt så jävla mycket!!
förlåt för att jag vill skära sönder mig själv fast inte gör det.

ingen lust och ingen ork.
har bara legat i soffan sedan jag kom hem från skolan.
det funkar ganska okej i skolan fast jag är så skör.
tål inte skämt och tar det mesta fel och negativt.

det är massa strul med psyk.
men mest strul i mitt huvud.

skära - inte skära
äta - inte äta

hatar att en tanke i mitt huvud är att jag borde skära upp mig,
så kanske jag får hjälp..(?)

min psykolog tycker det är fel när jag säger att jag inte klarar av att sluta
självskada mig själv. då är jag kvar i barnet. det är dåligt.
en vuxen kan kan klara sig själv.
hon undrar oxå hur jag ska kunna sluta när inte ens min närmaste kan
få mig att sluta..
vad ska jag säga??

just nu orkar jag inte..
jag vill bara gråta, men kan inte.
allt gör så fruktansvärt ont.

idag var jag på vc för de skulle kolla om det blivit infekterat det som
är sytt. känns smått onödigt men jag vågar inte säga nej, när
sjuksköterskorna bokar in tiderna..

nu ser jag stor skillnad på vänster respektive högerarmens stygnen.
så snyggt han sydde på vc och så inte snyggt alls det han på akuten sydde.
men de kanske inte bryr sig hur det blir i och med att jag har åsamkat det
själv och därför får skylla mig själv.
i alla fall så ville läkaren på vc oxå se på stygnsåren, det var lite konstigt
tyckte jag för det har jag aldrig varit med om att läkare brukar vara med.
han började prata med mig och var väldigt sympatisk och vi ska ses och
prata så får jag se vart det leder. kanske det kan hjälpa mig till målet
att sluta självskada?

idag var jag oxå hos min psykolog och jag vart så upprörd men vågade
inte säga det som jag ansåg om det hon sa till mig. eller så orkade jag
inte. det känns meningslöst..

jag har bakat till min älskade sambo som snart kommer hem från jobbet.

var på psakuten i måndagskväll.
jag är desperat, jag vill inte ha mitt liv såhär!
jag träffade en så fin och underbar sjuksköterska som verkligen
ville höra och se lösningar. en sådan varm person som värmde mitt
lilla hjärta en aning.
men det blev snabbt nerkylt när jag fick komma in till läkaren.
korta drag:
jag berättar att jag skär mig så mycket och att jag är rädd för mina
impulser, att jag någongång får en total flipp och skär upp mina handleder.
detta resulterar i att jag får två nya mediciner.
tack..(?)



det jag oxå blir upprörd över är att jag i sommras hade behov av att
fixa med mina mediciner men att det var semestertider och att det
inte gick att göra något åt saken, så jag fick vända mig till psakuten.
jag gjorde det och kom dit och läkaren då berättade massor massor om
olika läkemedel, vilka som kanske hade passat mig och så vidare.
efter det lilla föredraget avslutade han med att säga att här (psakuten)
kan vi inte ändra dina mediciner. han menade att de inte kunde följa
upp eftersom de ändrar läkare där hela tiden..

jag förstår verkligen ingenting..

igår, samma visa om igen.
hamna på akuten, sedan vidare till psakuten.
där var det hysteriskt.
ingen i personalen hade någon aning om någonting.
man fick bara hjälp om man var extrem.
men sitter man i ett hörn och gråter räknas man inte.
det slutade med att vi for hem..
utan läkarbesök.. utan hjälp..
de är ändå inte så villiga att hjälpa mig ändå.

efter igår så kände jag en gnutta styrka att vilja sluta
med mitt självskadebeteende. en gnutta.
jag satte upp ett mål att jag inte ska självskada så länge
dessa stygn sitter i.
låter fånigt men hjälper det mig att inte självskada några
dagar så gör det.

idag var det oxå skola.
jag var där efter lunch. det var en föresläsning med författare.
ena har en ofattbar okunskap och visade en filmsnutt
där en hade självskadat och satt med sina sår.
jag sitter i mitten och kan inte ta mig ut.
vet om att jag borde blunda.
blir paralyserad och kan bara sitta och titta.
jag ser bilderna och hör hur åhörarna reagerar på det
de ser.
det de ser är min vardag. mina armar.
bara att nästan ingen vet om det.
tar upp mina tabletter ur jackfickan.
först en, sedan två med tårarna i ögonen och skakande kropp.

orkar jag?

jag försöker sova när denna tanke slår ner i mitt huvud.
har talat om det tidigare idag att det inte är något som får mig att vilja
sluta, men nu är det bara ångest!
alla gånger man har fått frågan från någon okunnig varför man gör så.

låt mig bli attackerad av alla självskadetankar.
låt mig möta de öga för öga.
men lås in mig först för jag har inte den styrkan som krävs.

kände mig dum när jag svarade ja till bedövning när läkaren skulle sy.
ångrade mig efter jag sa det.
vad har jag för rättighet till det?
förresten så är halva handen fortfarande bedövad.. skumt..
det brukar inte hålla i sig så länge.

jag är så känd på vårdcentralen.

jag gråter.

jag har tänkt på det i många veckor men har inte vågat eller orkat.
idag gjorde jag det, jag vägde mig..
anledningen var att jag trodde allt att jag hade gått ner i vikt.
nej, nej, tvärtom. jag har gått upp!!
jag fattar ingenting och vet inte vad jag ska göra!!



för att orka med skolan så äter jag en okej frukost och så äter jag lunch.
men efter det äter jag oftast ingenting.
jag försöker verkligen få upp allt efter att jag hetsat.

en alldeles stålande idé jag tyckte att jag fick precis efter
vägningen var att hetsäta allt som jag inte ska äta.
detta gick dock inte så bra eftersom allt inte är mitt utan sambons.
så jag gick väl halva vägen och nu orkar jag inte kräkas mer.
ska ta en promenad sen.
jag är så himla besviken för jag trodde verkligen att jag hade gått ner
några kilon i alla fall.
ack så fel jag hade.
eller ska jag skylla på vågen?