igår, samma visa om igen.
hamna på akuten, sedan vidare till psakuten.
där var det hysteriskt.
ingen i personalen hade någon aning om någonting.
man fick bara hjälp om man var extrem.
men sitter man i ett hörn och gråter räknas man inte.
det slutade med att vi for hem..
utan läkarbesök.. utan hjälp..
de är ändå inte så villiga att hjälpa mig ändå.

efter igår så kände jag en gnutta styrka att vilja sluta
med mitt självskadebeteende. en gnutta.
jag satte upp ett mål att jag inte ska självskada så länge
dessa stygn sitter i.
låter fånigt men hjälper det mig att inte självskada några
dagar så gör det.

idag var det oxå skola.
jag var där efter lunch. det var en föresläsning med författare.
ena har en ofattbar okunskap och visade en filmsnutt
där en hade självskadat och satt med sina sår.
jag sitter i mitten och kan inte ta mig ut.
vet om att jag borde blunda.
blir paralyserad och kan bara sitta och titta.
jag ser bilderna och hör hur åhörarna reagerar på det
de ser.
det de ser är min vardag. mina armar.
bara att nästan ingen vet om det.
tar upp mina tabletter ur jackfickan.
först en, sedan två med tårarna i ögonen och skakande kropp.

orkar jag?