tillbaka till en ny vecka.
har "lovat" sjuksköterskan att hon inte ska se några nya imorgon.
vad händer efter det?

jag ljuger och undanhåller för min sambo om självskadebeteendet.
känner mig hemsk men kan inte säga sanningen.

jag vill inte sluta.

eller jo, eller nä, eller va?!
känner mig inte "redo".
vill inte bli av med mitt sätt att hantera.
mitt sätt att vara?
måste finna nya vägar och tillvägagångssätt. 
men vill inte?
jag känner mig så störd.

kan inte ta in när sambon försöker peppa och aktivera mig.
kan inte ta in att sambon blir besviken, ledsen och förstörd.
vill inte veta av att jag förstör och oroar.

jag vill hålla på och hålla på, men hur länge håller det?

har åkt taxi för första gången i hela mitt



klantade som vanligt till det och var tvungen att sy.
sambon jobbar men kunde köra mig till en jourvårdcentral.
slapp akutens lång långa väntan men gick dock miste om lukten;)
var rädd att de ville lägga in mig men med lite ljug så slapp jag det.
hade varit skönt på ett sätt men ska fara iväg imorgon så det passar sig
så dåligt. jag är såå bra på tajming..
sambon var tvungen att fara tillbaka till jobbet så då vart det taxi hem.
kanske spännande men ack så dyrt.
är man psyk så får man betala dyrt.

bara en sak i huvudet, trots fin musik, that 70´s show och mjuka ord.

jag missade totalt en tid till psyk idag.

jag gör min sambo ledsen och förtvivlad.

jag borde förbereda inför resan imorgon.

jag förstör allt i min väg.

mitt hat är starkt och bara riktat mot mig själv.

när jag kokade mig en god kopp te för att lugna mitt sinne får jag
texten: be proud of who you are, i ansiktet.
skratta eller gråta?!

i söndags var det dax igen.
in till akuten och psyk.
det hade gått för lång tid för att sy, så efter många timmars väntan blev
jag igentejpad av en sköterska.
egentligen förstår jag inte hur det kunde ha tagit för lång tid.
annars kan jag ha suttit på akuten och väntat i så många timmar att
det egentligen var försent att sy, men det var tydligen skillnad på att
ha suttit hemma.
känns inte som att det spelar så stor roll heller.
var på vårdcentralen idag och fick det omlagt.

jag hade inget emot att vara på akuten och vänta. jag fick en egen
brits i korridoren som sambon och jag låg på.
värst känns det att dra med sambon i det hela. jag hade kunnat göra det
själv om man bortser från hur jag tar mig dit.
men sambon är envis och vill inte lämna mig. det är fint men inte
nödvändigt. jag känner att jag förstör ännu mera.

en upptäckt gjorde jag denna natt. jag har börjat trivas i dessa miljöer.
tycker britsar kan vara ganska bekväma och att psyklokalens doft känns
trygg. när vi kom hem på morgonkvisten kom jag på mig själv med att
ligga och lukta på bandaget.

igår fick jag min grisspruta.
känner mig bara lite febrig och har en öm arm.
nu har jag legat och kollat på första säsongen av varuhuset för jag
kan inte sova.
det började med att jag kollade jag på svenska hjärtan, men nu när jag sett hela
så kändes det tomt så då var det bara att börja beta av nästa
80-tals serie. lena endre är så bra!

om en timma ska min älskling upp och fara till jobbet.
det känns jobbigt, jag vill inte vara ensam hemma idag.
jag känner mig så ur balans och hade bara velat ha en
lördgsmorgon med mys.
men nu blir det inte så och dagen börjar inte så bra men då
kan det kanske bara bli bättre(?).

just nu är jag så arg!
vet inte vart jag ska göra av med all ilska.
just nu, så önskar jag att jag bodde ensam
med en liten hund och så min katt.
jag skulle ta långa promenader i ur och skur.
få komma in i värmen och sedan krypa upp i soffan
med min lilla hund och min katt.

häromdagen drömmde jag nämligen att jag hade en liten vit hund,
en chihuahua. jag kände en sådan kärlek till denna lilla hund.
men när jag vaknade så kände jag bara en stor hemsk saknad.

det är omöjligt nu att skaffa en liten hund, inte bara ekonomiskt utan
alla andra faktorer oxå.
men jag har beslutat mig för att starta ett konto så jag ska börja spara.
just nu får jag nöja mig med min lilla katt och det gör jag.

sovit bort nästan hela dagen.
varit på promenad.
städat.
framför allt, bytt sängkläder!
nya rena lakan är bland det bästa som finns!

så trött på kräkslukt och svidande hals.
snor och kräks på tröjärmarna.
borde kanske gå ut på promenad.
borde ta tag i livet.

det jag gör är att fylla i nagellacket och gömmer mig under köksbordet.

nattåg är persontåg som först och främst är i trafik om nätterna.

tog stygnen igår. det hade blivit lite infekterat och sjuksköterskan tog ett stadigt tag i min arm och sa att detta kan gå riktigt illa.
ett infekterat sår och sen de nya bredvid.
-det kan gå så illa att vi inte kan göra något åt det här.
jag fick en förmaning att inte skära mer i armen och en tio dagars kur med cefadroxil som jag måste lova att äta upp.

i natt drömmde jag att en vän till mig visade sig oxå ha borderline. i drömmen försökte jag förklara begreppet och jag kände mig så glad över att få en borderlinevän. jag var så oerhörd samlad och beskyddande.
det kändes konstigt att träffa honom idag. jag vågade inte berätta för honom om min dröm.

jag vill skära mig ren. kräkas upp allt.
detta är inte hälsosamt.
detta är självdestruktivt.

jag vet inte mer vad jag ska säga.