onsdagsförmiddag - mina självskadade armar
gårdagen.
en timma innan jag skulle sluta jobbet för dagen.
jag tog ett beslut om att tillåta mig bara ha kortärmat, solen sken ute och det är ju så gott som sommar.
men jag är inte tillåten att inte bära annat än långärmat.
en man rultar in och när han kommer fram till mig så pekar han först på mina armar och sedan gestikulerar på hela sina armar.
-vad är det du har på armarna, bryter han.
på en halvsekund kommer paniken hos mig och jag säger bestämt neutralt.
-jag har varit sjuk.
jag har varit sjuk punkt
varpå han bara säger okej och går sin väg.
kvar står jag.
ångest och panik för att jag är inte tillåten att bära kortärmat om jag inte är beredd att förklara varför mina armar är fulla av ärr.
det är andra gången denna veckan någon bara frågar mig.
struntar i konsekvenserna, att jag står kvar utblottad och naken och hatar mig själv för att jag säker hade ett val.
ett val att skära mig i armarna eller... jag vet inte vad alternativet var och jag vet det fortfarande inte.
en kollega sa till mig för en månad sedan, att jag får ju skylla mig själv att folk frågar om jag visar upp mina armar.
men det är just mina armar det handlar om.
det handlar inte om en t-shirt med upprörande tryck som man kan välja att bära eller ej.
det är ingen grön tuppkam som jag själv häller i skokräm för att den ska stå upp varje morgon.
det handlar om mina armar som jag inte kan ta av min kropp, utan i så fall tacka, gå i långärmat när alla andra går bar ärmat ute i solen.
jag hatar mig själv för att jag haft självskadebeteende. ett tecken på svaghet hos andra.
jag hatar mig själv för jag hamnar i en offerroll.
jag hatar mig själv för att jag inte kan hantera detta.
en timma innan jag skulle sluta jobbet för dagen.
jag tog ett beslut om att tillåta mig bara ha kortärmat, solen sken ute och det är ju så gott som sommar.
men jag är inte tillåten att inte bära annat än långärmat.
en man rultar in och när han kommer fram till mig så pekar han först på mina armar och sedan gestikulerar på hela sina armar.
-vad är det du har på armarna, bryter han.
på en halvsekund kommer paniken hos mig och jag säger bestämt neutralt.
-jag har varit sjuk.
jag har varit sjuk punkt
varpå han bara säger okej och går sin väg.
kvar står jag.
ångest och panik för att jag är inte tillåten att bära kortärmat om jag inte är beredd att förklara varför mina armar är fulla av ärr.
det är andra gången denna veckan någon bara frågar mig.
struntar i konsekvenserna, att jag står kvar utblottad och naken och hatar mig själv för att jag säker hade ett val.
ett val att skära mig i armarna eller... jag vet inte vad alternativet var och jag vet det fortfarande inte.
en kollega sa till mig för en månad sedan, att jag får ju skylla mig själv att folk frågar om jag visar upp mina armar.
men det är just mina armar det handlar om.
det handlar inte om en t-shirt med upprörande tryck som man kan välja att bära eller ej.
det är ingen grön tuppkam som jag själv häller i skokräm för att den ska stå upp varje morgon.
det handlar om mina armar som jag inte kan ta av min kropp, utan i så fall tacka, gå i långärmat när alla andra går bar ärmat ute i solen.
jag hatar mig själv för att jag haft självskadebeteende. ett tecken på svaghet hos andra.
jag hatar mig själv för jag hamnar i en offerroll.
jag hatar mig själv för att jag inte kan hantera detta.
Kommentarer
Trackback
