gått och lagt mig och nu kommer denna kvällsångest.
att jag varit på ett härligt pass är inte lika aktuellt och alla problem och orosmoment lysser och blinkar för att göra mig påmind.

talade med en vän tidigare idag som avslutade samtalet med att, allt löser sig.
jojo det löser sig, men till vad? till vad löser det sig?
får jag göra det jag vill? det jag fortfarande vill tro att jag brinner för?
får jag ha kärlek runt mig?
vad är det som kommer att lösa sig?

jag vet att vännen ville väl. och det var en tröst i stunden.

men nu när jag ska sova så pockar allt på och det känns som om allt rasar och jag försöker med all mig kraft rädda det som håller på att rasa.
bygga nytt som gång på gång raserar i sinom tid.
kanske att jag bara inte ser det jag en gång byggt upp och står kvar.
kanske jag är för upptagen med att rädda det som rasar.