fina vovven kom in i mitt liv och försvann lika kvickt.

jag sitter i bilen och är påväg hem, då tultar det ut en liten vovve som korsar vägen.
djävla människa, tänkte jag.
men jag såg ingen människa.

parkerar bilen vid en närliggande hållplats och går fram till vovven som glatt möter mig.
bara ett halsband utan namnbricka och nummer.
det stod helt still i huvudet på mig, vad ska jag göra?!

ska jag ta hem den? men de kommer ju ägaren aldrig hitta den.
ska jag ringa polisen? nej!
tillslut så slog det mig, det mest logiska, knacka på husen i närheten och fråga.

tar tag i halsbandet men inser att det blir krokigt att gå så men jag märker att vovven är villig att promenera med med. så vi går längs husen och jag tänker att kanske, kanske går vovven hem.
men jag ger upp det tänket ganska kvickt och ringer på hos en familj.
som tur är så känner de igen vovven och ger mig en adress.
jag går dit med vovven som jag nu har ett snöre till som jag fick hos familjen.
så är det ingen hemma.
straxt kommer det en man gående och jag hoppas att det skulle vara herr husse.
det var det.

han tackar så hjärtligt för att jag hittat hans hund och tagit hand om den.
jag går tillbaka till bilen och allt är som vanligt..

förutom att jag känner mig ensam och handen känns tom.
jag trivs med en liten vovve vid min sida.




(viktigt att ha namnbricka med telefonnummer även om man inte tänkt tappa bort vovven.)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0