mina armar
igår så var vi iväg och träffade människor.
det var varmt och jag tog av mig min kofta och mina underarmarna syntes.
jag känner ändå att jag måste lära mig att visa mina armar.
såhär ser mina armar ut. de kommer att bli bättre när ärren bleks och så,
men det kommer att dröja. det kommer alltid att synas på mina armar.
i alla fall så undrade en vad jag hade gjort på armarna, hon trodde att
det var någon slags tatuering eller dylikt.
det var svårt att försöka förklara för en människa som inte har detta
i sin värld. som inte vet att detta existerar.
och dessutom förklara på engelska.
det känns så kontigt att säga att jag har gjort detta själv.
tillslut tror jag att jag fick de att förstå.
jag blir så himla rädd att människor ska bli rädda och ta avstånd från mig.
att jag blir något freak som man inte vill ha något att göra med.
det kändes nyttigt att få blivit "konfronterad".
det gör ont och är jobbigt.
jag skäms och det gör ont att ha förstört sina armar.
jag känner mig fruktansvärt dum och värdelös.
men ändå så är det mina armar, såhär ser de ut nu.
jag har inga sår utan allt är läkt.
jag håller på att smälta det som hände igår, det var verkligen jobbigt.
att visa något som jag gömt så länge.
det var som att jag förklarade för mig själv vad det är som har hänt med mig.
det var varmt och jag tog av mig min kofta och mina underarmarna syntes.
jag känner ändå att jag måste lära mig att visa mina armar.
såhär ser mina armar ut. de kommer att bli bättre när ärren bleks och så,
men det kommer att dröja. det kommer alltid att synas på mina armar.
i alla fall så undrade en vad jag hade gjort på armarna, hon trodde att
det var någon slags tatuering eller dylikt.
det var svårt att försöka förklara för en människa som inte har detta
i sin värld. som inte vet att detta existerar.
och dessutom förklara på engelska.
det känns så kontigt att säga att jag har gjort detta själv.
tillslut tror jag att jag fick de att förstå.
jag blir så himla rädd att människor ska bli rädda och ta avstånd från mig.
att jag blir något freak som man inte vill ha något att göra med.
det kändes nyttigt att få blivit "konfronterad".
det gör ont och är jobbigt.
jag skäms och det gör ont att ha förstört sina armar.
jag känner mig fruktansvärt dum och värdelös.
men ändå så är det mina armar, såhär ser de ut nu.
jag har inga sår utan allt är läkt.
jag håller på att smälta det som hände igår, det var verkligen jobbigt.
att visa något som jag gömt så länge.
det var som att jag förklarade för mig själv vad det är som har hänt med mig.
Kommentarer
Postat av: borninjune
Oj kära du. Jag är precis likadan. När kommer jag kunna visa mina armar utan att ens behöva tänka pa att nagon skulle kunna reagera konstigt?
Förstar inte folk vad det är för ärr? Eller tar vi det förgivet bara för att vi är sa vana vid att se dom varje dag?
När jag var i Istanbul i höstas tilltalade en främmande man mig pa en basar. Han pekade pa mina ärr (det var varmt och jag hade pa mig en t-shirt) och sa att han ocksa har haft liknande ärr men som han opererat bort, att han gjort dom själv, att han varit inne i en mörk fas etc...
Jag blev helt paff, visste inte vad jag skulle säga. Man blir ju inte tilltalad pa det sättet varje dag precis.
Trackback
