sitter i min temporära säng och äter banan lyssnar på rasputina och känner mig misslyckad.
jag glömmer att tugga och sväljer. torka bort bevis, smörja torra huden på min hand.
skulle gått och lagt mig för en timma sedan för jag ska upp så galet tidigt.
det blir ingenting av allt.

bananskalet på bordet, slarvigt slängt.
bananen i min mage som sväller och känns obekväm och opassande.
imorgon är skalet mörkare och drar till sig småsmå flugor som kan flyga vid mitt öra då jag hör hur de
surrar, frenetiskt och retandes. för alla småsmå flugor hatar mig, för vad gör jag för nytta i världen.
bara när jag slarvigt slänger bananskal på bord och lämnar vattenmeloner framme på köksbänken.
jag känner mig som en sådan man undrar varför den finns.

patetiskt, frenetiskt, tyranni.