blir så kluven. när jag delar med mig att jag har en diagnos.
jag tror inte att det säger så jättemycket om mig egentligen.
men när man får reaktionen att: "nää, det tror jag faktiskt inte att du har.
jag jobbade en gång med en kvinna som hade borderline och hon var så lynnig
i humöret och jag blev nästan rädd för henne många gånger".
jag vet inte vad jag ska säga om det.
alla med borderline är olika - ingen är den andra så lik.
sedan så finns de gemensamma nämnarna.

jag tycker inte att jag själv hakar upp mig så mycket på att jag har en diagnos.
i vissa fall kan det vara skönt, en lättnad på ett sätt att ha den,
i andra fall är det tvärtom.

men när människor som man bara känner ytligt kommer och förnekar att jag har borderline...
jag vet inte hur jag ska reagera. jag har fått diagnosen i alla fall tre gånger.
jag vill ju inte stå och säga och försvara att jag visst har emotionell instabil personlighetsstörning!
det blir lite konstigt.
men att människor ska hålla på att jämföra hela tiden.
är alla människor lika?
är alla cancerpatiener lika?
jag blir bara så trött på detta och vet som sagt inte hur jag ska reagera på detta.
försvara min diagnos eller bli glad att människor inte tror att jag är som jag är.
jag vet att när jag berättar vissa klasskamrater blir de förvånade.
sambo är inte lika förvånad och andra som står mig nära i uppväxt och så.

talade lite med sambo om saken. om sambo är skeptisk angående diagnosen.
sambo säger:
"jag vet inte faktiskt, det svänger en hel del , så ibland känns det som att det stämmer in och ibland inte.."

vad spelar då detta egentligen för roll?
för mig spelar det nog faktiskt roll.