jag är uppgiven..
varför får jag ingen hjälp??!!
är jag inte att ta på allvar, är det inte så farligt?
jag vill gråta men det går just nu inte.
mina armar vill gråta.
jag är en dag ifrån att göra ett nytt armband.
sökte hjälp för ett år sedan.
kuratorn - kunde inte med mig
skickade mig till
vårdcentralen - medicinering men
remiterade mig till vuxenpsyk
vuxenpsyk - mer medicin.. sen?
jag har en psykolog nu äntligen när de insåg att jag kanske behövde en.
gått till sedan augusti.
jag behöver hjälp med mitt självskadebeteende, mina impulser.
psykologen kan inte mycket om självskadebeteende.
varje gång jag var där och hade självskadat,
berättade jag bara runt det och sen började hon tala om
något annat.
dtp har det varit tal om redan från första början eftersom det är
det som brukar hjälpa om man har min problematik.
har varit otaliga gånger på akuten och sytt. otaliga gånger på psykakuten.
sjuksköterskan som oxå skulle gett mig papper om hur jag
kan hantera ångesten m.m. har jag inte sett något av, ett år sedan nu.
hon sa oxå att dbt inte fanns förutom mer än en timma bort.
inte fören jag skriker och gråter på läkaren på psyk säger han
lätt att han kan remitera mig till TVÅ dbtbehandlingar nära.
detta var i december.

jag är bara tjatig och fånig.
gör en förstor sak av mig själv.

vet inte om man förstår så mycket av min lilla förkortade sumering.

är en vecka sedan jag skärde mig.(inte skar).
hur länge till kan jag inte fråga mig själv för jag litar ändå inte på mig själv.

"man måste vara frisk för att vara sjuk"
är jag sjuk?

de tjatar jämt om min borderline..
jag har en diagnos men ingen hjälp?

hej du har cancer men vi skiter i att bota dig.
hej du har brutit benet men vi skiter i att gipsa det.
är det samma sak?

detta sitter i mitt huvud. jag är störd. jag har ju kommit tillbaka till att jag inte tror att jag går att bota ändå.
kan psyk ha sett detta och därför inte gör någonting? långsökt?

ont i magen och vet inte var jag ska göra av mig själv.
jävla skit det är väl bara att skärpa sig