vi pratar inte

nu gick sambo och lade sig. jag sitter väl uppe och väntar på house som jag egentligen inte ens känner för att se.
jag känner inte förnågonting, mest tomhet. det jag isåfall vill är att fylla det som är tomt.
men jag vet inte hur jag ska göra det och med vad jag ska fylla, tabletter?
jag tog på mig mitt andra armband, varit skärfri i två veckor. men självskadat har jag gjort med icke genom skäring.
igår rev och slog jag på mig. har ett röttblått märke på mitt bröst. låren har klösmärken, prickar och blåmärken bland annat.
jag har ingen aning om vad sambo tänker på. sambo pratar ju heller inte. när jag frågar så får jag: det spelar ingen roll, till svar. för mig spelar det ju roll.

jag vet inte hur jag ska kunna bli frisk. för det måste väl ändå vara konstaterat att jag är sjuk, såhär beter sig inte en "normal" "frisk" människa?
jag vart lättad när jag fick min diagnos, att se att det inte "bara" var mig det var fel på. utan det är en sjukdom.
en sjukdom man kan bli botad ifrån eller i alla fall lära sig hantera.
men nu fallaer jag tillbaka. det är fel på mig, jag är född störd, har alltid varit det. jag är ett hopplöst fall som antagligen inte kommer kunna göras något åt.


just nu känner jag för att vilja bli inskriven några dagar.
få rensas.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0