detta är boken jag läser just nu:


vågar inte visa sambo att jag läser den.
då skulle den nog inte bli godkänd.
jag kan förstå det oxå.
ångesten blir värre och värre ju mer jag läser.
tankarna vimlar och orden: tänk om... tänk om...
har läst halva nu och vill inte sluta.
jag har nu varit skärfri i nio dagar.
det ligger och lurar mer eller mindre varje dag.
sommaren har blivit en slags pepp.
tänk att kunna gå i kortärmat! linne!!
men så kommer en tanke att de fortfarande ser skit ut armarna.
det spelar ingen roll hur jag gör. slutar eller fortsätter. eller?
tänker på skola. tänk vad skönt att kunna få vara lite "normal".
dock är jag inte bra på det.
det är så mycket som slipper ur mig innan jag hinner reflektera.
hur reagerar människor på mig, egentligen?
rädda, oförstående, arga, trötta, besvikna eller vad?
jag tycker det är jobbigt att umgås med människor som inte vet.
en så stor del av mig. mediciner, psyk, ärr, blod, bandage och kräks.
sen finns det en annan stor del av mig.
är rädd att den delen ska försvinna för mig.
att jag inte får vara med.
kommer den andra delen äta upp mig då?
för den andra delen är den som gör att jag orkar,
som gör att jag vill vakna och andas.

alla orden som bildas från mig blir säkert oförstående och patetiska.