la persistencia de la memoria

det har slutat att klia.
dagen har flutit på utan att jag har haft någon aning om det.
ångest för allt mellan himmel och jord. allt kan jag göra till ett problem, ha den äran till mig..
skulle fart iväg i helgen men icke, denna snön. delade tankar om det.
vill göra något i helgen!!

talade i telefon igår, vart så förvånad att den jag talade med sa, känner skuld.
men oxå kärlek, mycket kärlek.

tittar väldigt mycket på mina armar, många tankar. funderar på hur de skulle
sett ut utan mina ingrepp. försöker se mellan ärren hur min hud se ut.
min psykolog som påpekar om mina armar varje gång jag är där.
om läkningsprocess, att jag alltid kommer leva med mina ärr.
det är klart jag redan vet det, men när hon pratar om det känns det så
förfärligt och hopplöst. kan inte skylla på henne. hon har väl rätt.
men jag känner mig så nedtryckt när jag varit där. ska det kännas så?
som jag sagt innan så värderar hon mina tankar och känslor.
eller är det jag som värderar det hon säger.
jag vet snart inte vad det är folk säger och när jag vränger till det..
nu har jag inga bandage och inga plåster eller tejp på mina armar. det är elva dagar
idag utan självskadeskärning. borde jag gå tillbaka till mina armband igen?
ett armband för varje vecka. skär jag mig så får jag ta av mig de.
ångest över armarna, ångest över ångesten över armarna.


Kommentarer
Postat av: C

Tycker detdär med armbanden låter jättebra! Kör på det!



O trivs du inte där du går så ska du byta. Spelar inte så stor roll VARFÖR du inte mår bra av att gå där, gör du inte det så ska du hitta någon som du känner dig trygg med!



<3

2010-02-19 @ 16:19:14
URL: http://citasha.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0