sekund för sekund

blodiga, slaffsiga kroppar på tv.
svalnande kaffe, varför dricker jag kaffe på nattbarken?
jag vet inte. jag är rädd att sova men egentligen borde jag vara rädd för att vara vaken.
impulserna poppar upp titt som tätt och sambo är långt bort.

knivarna ska vara där de är för jag kan inte hålla i de. det känns jäkligt obehagligt. eggen är nära startskott på mot min hud innan likt en såpbubbla spräcks och jag kommer till insikt med vad jag gör.
det ska vara långt bort!! det ska få bli ett halvår och mer ändå.

knutnävarna gör sig beredda till attack.

jag ser mig själv ligga i högen av lera och blod med militärutrustning och skaka och blöda. chock och stress.
byta kanal?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0